Skrivet utan redigering, rakt inifrån
Josefin /
2012-11-28 / 15:00:00
Jag måste få skriva av mig allt detta, så alla förstår någorlunda iallafall. För tillfället är jag ett vrak, det är ju som livsomvälvande hela grejen. Det var inte såhär jag hade tänkt mig att mitt liv skulle se ut. Jag hade mer tänkt mig att kunna spela fotboll, och kanske även handboll, typ alla dagar i veckan. Hade tänkt mig att skolan inte skulle vara dubbelt så jobbig som jag föreställde mig på Samhälls, trots att jag visste att det skulle bli nog tufft. Jag hade inte planerat att ligga hemma hela dagarna bara för att jag mår svindåligt i skolan, att jag knappt klarar av att koncentrera mig.
Och jag har varit påväg att ge upp många gånger, lugna sig med skolan och börja om på nytt nästa höst. Men nej? Jag vägrar. Det är nog med att de säger att jag måste lägga till ett fjärde år så att jag kan lägga två kurser då, vilket jag förstår då jag som sagt måste få andas lite med just skolan, mn att jag troligtvis ändå får ta studenten med 96or. Men jag har inte kämpat förgäves med denna termin, för att klara det ändå. Trots att jag varit otroligt nere pga att jag inte får idrotta, allt annat som har hänt detta år, har jag försökt.
Jag är inte helt dum, jag får så grymt dåligt samvete när jag klagar, för det finns de som har obotlig cancer, de som aldrig kommer kunna gå igen, de som får hjärnblödningar och aldrig kommer kunna leva normalt. Och visst, jag har det ju också jobbigt, men det finns de som har det värre. Det här med huvudet och hjärnan är en komplicerad grej och man vet aldrig hur det utvecklar sig. Jag kan bli bra inom ett halvår, ett år, tre år eller om typ tio år. Ingen vet, men jag är så jävla less på att vänta. Jag är less på att klaga och tycka synd om mig själv. Jag är less på att förklara varför jag inte är med på någonting, hur jag mår. I en normal konversation när man träffar någon frågar man alltid artigt "Hur mår du?" och jag svarar oftast Bra, för att det är enklast så, även fast det är knivar som sticker inuti mitt huvud, haha. Fast jag "ljuger" inte alltid, jag har ju såklart de stunder jag mår bra också, men det kan vända på ett ögonblick.
På något sätt har jag väl lärt mig att bemästra att inte visa på utsidan när jag har ont även fast det liksom knycklar ihop sig och jag bara vill gråta, haha. Vilket jag gör ibland, bara för att jag är så sjuuukligt trött. När jag är hemma tittar jag i taket och pluggar det jag kan, och så sover jag då det är många nätter med få timmars sömn. Jag tycker inte mest synd om mig själv i hela världen även fast jag kan tänka mig att det oftast verkar som det. På ett sätt är jag glad att det är jag och ingen annan i min närhet som har det här, det är skönt att veta. Hellre jag än min familj, Emil och alla andra nära och kära. Sån himla tur att jag har dem.
Jag kommer inte att skriva här så mycket mer, kanske lägga upp bilder å sånt och skriva lite ibland om glada saker, men vill inte att någon ska få ett negativt intryck av mig. Slut med det, tack för att jag fick skriva av mig och grattis om ni tog er ända hit ner ;-)
Kommentarer
Elin
Kram på dig din kämpe. Vi måste göra något roligt snart igen ju! :-)
Svar:
Kramis, det måste vi definitivt! :-)
jlaestadius.blogg.se
2012-11-28 // 16:29:38
URL: http://www.eliinrynback.blogg.se
URL: http://www.eliinrynback.blogg.se
Trackback