Idag var det en månad sen vi träffades. Jag tror inte att det har gått mer än 15 timmar utan att vi har hörts sen dess. Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag har alltid sagt att kärlek måste vara komplicerad för att vara passionerad och jag börjar inse att jag kommer få äta upp varenda ord. Så mycket av det jag trodde var sanning som visade sig inte vara det. Jag har aldrig varit med om något mer okomplicerat än det här.

 Och när han började snarka i natt så värmde det i hela mitt lilla hjärta.

 Han fick träffa mina föräldrar efter en helg. Hör ni vad det är jag säger, en helg! Efter månader och åter månader av spela svår och katt & råtta-lek träffar man någon som vill träffa ens föräldrar efter en helg. Det hela är alldeles ljuvligt.

 Och när han är nära vill jag bara ha honom närmre. Måste skärpa till mig för att inte låta mitt ansikte vila mot hans varenda stund. Det är en nyförälskelse när man bara får vara just nyförälskad. När jag får springa mot honom på Strandvägen och hoppa upp gränsle över honom totalt omedveten om alla människor runt omkring. Jag ser bara honom.

 Om det tar slut imorgon eller när jag är hundra år, vem bryr sig, förälskelse ska man njuta av här och nu och smärtan kan man ta sen. Varför glömmer man bort att njuta av förälskelsen så ofta, alltid ska man ligga två steg före och försöka analysera vad som händer härnäst. Varför kan man inte bara skita i härnäst och skratta när man blir väckt av någon som hånglar upp en? Jag lovar här och nu att vara glad över denna förälskelse om det tar slut imorgon eller nästa vecka eller nästa år och inte grinig för att det inte blev mer. Allt sker av en orsak och nu råkar det vara så att jag får vara förälskad och skicka töntiga sms om dagarna. Det är fantastiskt.

2012-06-12